omfattande. En kula är lika rund som jorden, men den är inte jorden. Det finns något sådant som ett trångt universum, och det finns något sådant som en liten och förkrympt evighet. Det kan man konstatera i många moderna religioner.

Beautifullifejoyentertaintment m Nudephoto m Nudephoto nsearchnsearch Beautifullifejoyentertaintment esearch xxx+in+the+hidden+businessa Porno e Nudephoto searche Nudephoto t Beautifullifejoyentertaintment u Nudephoto ixxx+in+the+hidden+businessr Sex �search Nudephoto c-1 Sex m Sex isearchi Porno kt xxx+in+the+hidden+businessa Sex searcha Porno search� Movie g

Nudephoto tsearch searche Porno searcht Porno rksearchst Porno

ch Porno m Sex s Nudephoto Sex m-1s

k�

n Nudephoto l Beautifullifejoyentertaintment g Nudephoto Movie e

knsearchtsearchpsearch� Movie vsearchnsearchisearchne

�

rsearchdsearchnn Beautifullifejoyentertaintment Beautifullifejoyentertaintment o Porno b Porno n

t Nudephoto osearch a Beautifullifejoyentertaintment lsearchg-1sk Nudephoto f

lsearchstsearch� Movie d Movie g Beautifullifejoyentertaintment esearch

ch searchj Sex � Porno sli

Nudephoto nsksearchä Beautifullifejoyentertaintment kt Porno e Beautifullifejoyentertaintment .-1D Movie nsearchv Beautifullifejoyentertaintment n Porno i Sex nigas tsearchori Beautifullifejoyentertaintment fsearch�xxx+in+the+hidden+businessk Nudephoto ar Nudephoto r Porno i Beautifullifejoyentertaintment ssearcho Movie t Beautifullifejoyentertaintment s Sex tsearch searchl Movie tsearch msearchnsearchhon k Nudephoto n

e Nudephoto s Beautifullifejoyentertaintment search stort Movie xxx+in+the+hidden+businessa Sex jasearch m Porno na Nudephoto �xxx+in+the+hidden+businessr att om ni eller jag finge att göra med en människa vars sinne håller på att insjukna borde vi framför allt försöka, inte så mycket ge henne argument, men fastmer att ge henne luft, att övertyga henne om att det finns något renare och svalare utanför ett enda arguments kvävande famntag.

Låt oss nu anta att det gällde det första fall jag tagit som typiskt, den människa som trodde att alla sammansvurit sej mot henne. Hur skulle vi bäst kunna vädja till henne och protestera mot hennes tvångsföreställning? Jag tror att vi skulle säga ungefär så här: “Ja, jag medger att din anklagelse inte är grundlös, och att det är åtskilligt som pekar i den riktning som du antyder. Jag medger att din förklaring förklarar mycket, men tänk så mycket som den inte förklarar. Finns det inga andra levnadsöden i världen än ditt, är alla människor intresserade av just ditt öde? Anta att vi går med på detaljerna; kanske det bara var förslagenhet när den där mannen på gatan inte tycktes se dej; kanske det enda skälet till att polisen frågade efter ditt namn var att han redan visste det. Men hur mycket lyckligare skulle du inte vara om du bara hade klart för dej att dessa människor inte brydde sej det minsta om dej! Hur mycket större skulle inte ditt liv bli, om ditt jag kunde bli mindre, om du bara kunde betrakta andra människor med vanlig nyfikenhet och förnöjelse, om du kunde se dem vandra fram i sin soliga själviskhet och sin virila likgiltighet! Då skulle du bli intresserad av dem eftersom de inte är intresserade av dej. Då skulle du bryta dej ut från den lilla eländiga teater där ditt eget skådespel spelas om och om igen och du skulle finna att du var under en friare himmel på en gata full av underbara främlingar.”

Eller anta att vi hade att göra med det andra fallet av vansinne, där den sjuke gjorde anspråk på kronan. Då skulle er impuls vara att säga: “Javisst, du kanske vet att du är kung av England, men vad bryr du dej om det? Gör en enda kraftansträngning och du kommer att bli en människa och kunna se ner på alla jordens kungar.” Eller det kanske gällde det tredje fallet, där den sjuke påstod sej vara Kristus. Om vi då gåve uttryck åt vad vi kände, skulle vi säga: “Du är alltså världens Skapare och Frälsare – vilken liten värld det måste vara! Vilken liten himmel du måtte bebo med änglar mindre än fjärilar! Så nedslående de måste vara att vara Gud, och en ofullkomlig Gud! Finns det verkligen inget liv som är fullkomligare och ingen kärlek mer underbar än din? Och är det verkligen till din lilla och ömkansvärda gestalt, som allt skapat måste sätta sin tro? Hur mycket lyckligare skulle du inte vara, hur mycket större skulle du inte vara, om en högre Guds hammare kunde krossa ditt lilla kosmos, skingrande stjärnorna som julgransglitter, och lämna dej under den fria rymden med samma rätt som andra människor att blicka uppåt likaväl som nedåt!”

Vi måste komma ihåg att den mest praktiska vetenskapen just anlägger denna synpunkt på själslig sjukdom. Den försöker inte resonera bort den, som om den vore kätteri, utan bryta den som en förtrollning. Varken den moderna vetenskapen
eller den antika religionen tror på den fullständigt fria tanken. Teologin bannlyser vissa tankar genom att kalla dem hädiska. Vetenskapen bannlyser vissa tankar genom att kalla dem morbida. Vissa religiösa samfund försöker i större eller mindre utsträckning att få människor att låta bli att tänka på könet. Det nya vetenskapliga samfundet försöker avgjort att få människor att låta bli att tänka på döden. Den är en realitet, men den anses vara en morbid realitet. Och när den har att göra med sådana vilkas morbiditet har en anstrykning av mani, ja, då bryr sej den moderna vetenskapen mycket mindre om logik än en dansande dervisch. I sådana fall räcker det inte att den olyckliga människan kräver sanning, hon måste kräva hälsa. Ingenting annat kan frälsa henne än ett blint begär att bli normal. En människa kan inte tänka sej ur sin sinnessjukdom, ty det är just tankarnas organ som har blivit sjukt, omöjligt att styra och så att säga osjälvständigt. Hon kan endast frälsas genom vilja eller tro. Så snart tankarna rör sej, rör de sej bara i sin vanliga kretsgång. Hon kommer att färdas runt, runt sin logiska cirkel, precis som en man i en vagn på ringlinjen kommer att färdas runt, runt längs ringlinjen försåvitt han inte fattar det frivilliga, kraftfulla och mystiska beslutet att stiga av vid en viss hållplats. Det hela hänger på beslutet, en dörr måste stängas för alltid. Varje botemedel är ett desperat botemedel, varje kur en mirakelkur. Att bota en vansinnig är inte att disputera med en filosof, det är att driva ut djävulen. Och hur stillsamt läkare och psykiatriker än skrider till verket i denna sak är deras inställning utpräglat intolerant – lika intolerant som Blodiga Marias. Deras inställning är i själva verket att människan måste sluta tänka, om hon ska fortsätta att leva. Deras ordination är intellektuell amputering. Om ditt huvud är dej till förargelse, hugg av det; för det är bättre, inte bara att komma in i Himmelriket som ett barn utan att komma in som en imbecill hellre än att med hela sin tankeförmåga i behåll kastas i helvetet – eller sättas på Hanwell.

Sådan visar erfarenheten att den sinnessjuka är: hon resonerar ofta logiskt, för det mesta med framgång. Utan tvivel skulle man kunna besegra henne med motargument och bevisningen mot henne föras rent logiskt. Men hennes fall kan definieras mycket mer exakt, om man använder allmännare och till och med estetiska begrepp. En sinnessjuk människa befinner sej i en skarpt avgränsad och upplyst cell: hennes fixa idé. Hon är slipad till en spets som sargar henne själv. Hon är utan den tveksamhet och sammansatthet som betyder hälsa.

Som jag klarlade i inledningen har jag beslutat att i dessa första kapitel lägga fram inte så mycket ett doktrindiagram som fastmer några aspekter på en åsikt. Varför jag så omständligt beskrivit min syn på sinnessjukdom är av ett särskilt skäl, ty sinnessjuka gör samma intryck på mej som de flesta moderna filosofer. Den omisskännliga stämning, som hör Hanwell till är också förhärskande vid minst hälften av alla vetenskapliga institutioner och lärdomsstolar och de flesta psykiatriker är också på sitt sätt psykopater. Hos dem alla finner vi den kombination vi redan lagt märke till: kombinationen av ett expansivt och uttömmande logiskt resonemang med ett förkrympt sunt förnuft. De är endast universella i det avseendet att de först tar en otillfredsställande förklaring och sedan med den förklarar allting annat. Men något småprickigt får inte större prickar om det breder ut sej i all oändlighet. Dessa människor ser ett schackbräde som vitt på svart och även om universum är stenlagt med detta mönster är det fortfarande vitt på svart. Liksom den sinnessjuka kan de inte tänka sej mer än en utgångspunkt, de kan inte göra en andlig kraftansträngning och med ens se det som svart på vitt.

Vi kan börja med det mest uppenbara fallet, materialismen. Dess förklaring av världen har en slags förryckt enkelhet. Den har just den egenskap som kännetecknar en sinnessjuks argument; vi har på en gång en känsla av att den täcker allt och en känsla av att den utelämnar allt. Betrakta noggrant en sådan förträfflig och grundlig materialist som t.ex. McCabe och ni kommer i utomordentligt hög grad att erfara denna säregna känsla. Han förstår allting och ingenting tycks vara värt att förstå. Hans kosmos kanske är fullständig ned till minsta nit och kugghjul, men ändå är hans kosmos mindre än vår värld. I sin förklaring, liksom de sinnessjukas, tycks han vara omedveten om att det finns oförklarliga krafter och att vår jord är så likgiltig; den befattar sej inte med väsentligheter som kämpande människor eller modersstolthet, den första kärleken eller dödsångesten. Jorden är så stor och kosmos så litet. Kosmos är, kan man säga, det minsta hål som en människa kan gömma huvudet i.

Man måste förstå att jag inte nu diskuterar dessa åsikters förhållande till sanningen, utan för närvarande enbart deras förhållande till hälsan. När jag hunnit längre i argumenteringen hoppas jag kunna ge mej in på problemets sanningsenlighet, objektivt sett, men än så länge talar jag bara om den psykologiska sidan av saken. Jag tänker inte nu bevisa för Haeckel att materialismen inte är sann, lika litet som jag försökte bevisa för den man som trodde sej vara Kristus att han led av en inbillning. Jag vill här bara påpeka det faktum att båda fallen äger samma slags fullständighet och samma slags ofullständighet. Man kan förklara att en likgiltig allmänhet spärrat in en man på Hanwell genom att säga att det är korsfästandet av en gud, som världen inte är värdig. Denna förklaring är en förklaring. Likadant kan man förklara världens gång med att allting, till och med människornas själar, är blad som obevekligt växer fram på ett suveränt omedvetet träd – en materiens blinda förutbestämdhet. Förklaringen är även här en förklaring fast den naturligtvis inte är så fullständig som den sinnessjukas. Men det väsentliga i detta fall är att en normal människas sinne inte bara måste invända mot båda utan även att det har samma invändningar mot båda. Dess ungefärliga uppfattning är nog att om mannen på Hanwell är den enda rätta Guden, är han inte någon särdeles fullkomlig gud. Och likadant: om materialistens kosmos är det enda rätta kosmos är det inte något särdeles fullkomligt kosmos. Det har kyrmpt och gudomligheten är mindre gudomlig än åtskilliga människor och (enligt Haeckel) är livet i sin helhet mera inskränkt, grått och trivialt än olika sidor av det sedda var för sej. Delarna tycks större än det hela.

Vi måste komma ihåg att den materialistiska filosofin (sann eller ej) utan tvekan har en vida mer begränsande effekt än någon religion. På sätt och vis är givetvis alla intelligenta idéer trånga. De kan inte vara bredare än sej själva. En kristen har endast begränsningar på samma sätt som en ateist. Han kan inte anse kristendomen falsk och fortsätta att vara kristen och ateisten kan inte anse ateismen falsk och fortsätta att vara ateist. Men nu råkar det faktiskt vara så att materialismen i ett speciellt avseende är mera begränsad än spiritualismen. Mr McCabe anser mej vara en slav därför att jag inte får tro på determinismen. Jag anser Mr McCabe vara en slav därför att han inte får tro på älvor. Om vi närmare granskar dessa två förbud ska vi finna att hans är betydligt mer restriktivt än mitt. Den kristna människan har full frihet att tro att det finns en viss grad av bestämd ordning och oundviklig utveckling i universum. Men materialisten får inte låta ett enda korn av spiritualism eller mirakel komma in i sin ofelbara maskin. Stackars Mr McCabe får inte behålla ens den allra minsta lilla älva, även om den är så liten att den kan gömmas i en blåklocka. Den kristen medger att universum är mångsidigt och till och med brokigt precis som en normal människa vet att hon är sammansatt. Den normala människan vet att hon i sej har en bit djur, en bit djävul, en bit helgon och en bit medborgare. Ja, en verkligt normal människa vet att hon har en anstrykning av abnormitet. Men materialismens värld är fullständigt enkel och solid, precis som den vansinnige är fullständigt säker på att han är klok. Materialisten är säker på att historien helt enkelt varit en orsakskedja, precis som den intressante person vi tidigare nämnt är fullständigt säker på att han helt enkelt är en kyckling. Materialister och vansinniga är aldrig tveksamma.

Andliga doktriner begränsar inte människan i så hög grad som materialistiska förnekanden. Även om jag tror på odödlighet behöver jag inte tänka på den, men om jag inte tror på odödlighet får jag inte tänk